Det är snart februari. Och jag är så mycket nunna jag bara kan bli. Kloster. Kanske kommer det att fortsätta att vara så ytterligare några år. Jag får vara beredd på det. Jag skulle kunna skriva mycket raljerande över detta. Men det gör jag inte. För det är helt enkelt inte roligt. Jag väntar på att träffa den som jag känner att jag kan leva tillsammans med. Någon som delar mina värderingar. Och jag har så många tankar och åsikter så det är det som är kruxet. Jag är t ex allt annat än salongs kommunist.
Att finna kärlek måste vara livets största utmaning, eller hur?
Je t’embrasse
Anna