SvenskaSå är det nya året igång. På sätt och vis så är det ett
känslomässigt laddat år. Det är 100 år sedan första världskriget
(1914) började. Eftersom jag har rest och bott i olika länder i
Europa så vet jag att både första och andra världskriget har satt
djupa spår hos överlevande. Det finns säkert människor som blev
födda under första världskriget och faktiskt har överlevt två
världskrig och sedermera har minnen därifrån.
Någonting som inte finns i Sverige är olika ceremonier för att hedra stupade soldater.
Det är mycket vanligt i Europa. Eftersom Sverige inte har varit i
krig på 200 år så är det ju förståeligt att vi som är uppväxta i
Sverige inte förstår betydelsen av dessa ceremonier för att hedra
omkomna och efterlevande familjer. Stupade soldater som offrat sina
liv för att bevara sitt land i fred och stabilitet. Jag är inte
stolt över Sveriges agerande under andra världskriget då den
dåvarande regeringen tillät Tyskland frakta malm genom Sverige.
Vårt systerland Norge kämpade dock tappert.
Jag har haft den otroliga möjligheten att studera i Frankrike under
universitetstiden. Det var ju lite komplicerat efter att jag då
precis hade mött en pojkvän. När jag åter var i Sverige så hade han
i sin tur studieuppehåll och reste till Spanien, Tyskland och
Indien under ett år. Vi höll ihop i 10 år efter det.
Hursomhelst, jag är så tacksam att ha fått lära mig så mycket om Frankrike. Det
var där jag noterade att minnen från dessa fruktansvärda krig
fortfarande är väldigt starka hos medborgare. Jag fick lära mig att
tiden, åren, efter att andra världskrigets slut var oerhört svåra.
Kvinnor hade blivit våldtagna av ockupationsmakten. Staten klippte
av håret på dem för att markera att de var landsförrädare som bar
på barn från det land som occuperat. Dessa kvinnor blev uteslutna
ur samhället och ansågs som en stor skam. Många rättegångar hölls.
Det fanns även de som samarbetat med occupationsmakten. De blev ju
naturligtvis dömda för landsförräderi. Minns jag rätt så är den
riktiga benämningen femtekolonnare. Det tog flera år att bygga upp
ett nytt samhälle där tilltro på grannar kunde råda.
För att någonting liknande inte skall återupprepas har staten skyldighet
att undervisa historia. Jag menar att det är ett viktigt ämne. Jag
undra hur historia undervisning är i Tyskland. Berättar man om hur
Hitler kom till makten? Hur starka naziströrelser började växa sig
starka under 1930-talet. Medias oerhörda betydelse för nazismens
utveckling. Hur man förintade människor på ett, för mig, ofattbart
sätt. Jag kan förstå att det kanske inte är så lätt att växa upp i
dagens Tyskland med en historia som är svår att tala om.
Min handledare under doktorandtiden är av judisk härkomst. Jag är
oerhört tacksam för att jag fick frihet under ansvar. En av
medarbetarna i forskningsgruppen hade varit med och räddat honom
med båt från Danmark under andra världskriget. Jag läste flera
böcker skrivna av judiska författare under doktorandtiden. Bland
annat av författaren Paul Auster och boken “Mannen utan öde” författad av Imre Kertész. Om du saknar någonting att läsa under trettondagarna så rekommenderar jag
“Kinesen” av Henning Mankell. Tiden läker alla sår, ibland, enligt
den boken. Här behövs forskning. De som har upplevt fasa och skräck
har svårt att känslomässigt nå fredsavtal. Forskning behövs för att
förstå hur man kan förebygga hämndaktioner.
När jag bodde i Frankrike så hade jag möjligheten att studera fransk historia,
konst, cinéma (bio), litteratur etcetera. Det har berikat mitt liv
till att ha en humanistisk syn. Jag hade tur att jag fick bo hos en
fin fransk familj. Jag lärde mig det franska köket som är så mycket
mer än färska, bra och goda råvaror. Det är en livsstil. Frankrike
är ett väldigt diplomatiskt och starkt land. Den yngre generationen
är mer öppen för engelska. Men, franska är i mina öron, fortfarande
det vackraste språk jag vet.
Vidare, är jag dessutom väldigt tacksam att ha fått möjligheten att arbeta och leva i Norge. Jag
arbetade i Norge i nästan fyra år. Det gav mig chansen att läka sår
från min tidigare relation och det ganska dramatiska uppbrottet
från min pojkvän. Männen är starkare än kvinnan.
När jag lämnade Norge så var jag väldigt ledsen. Jag kände på något sätt att jag
svek mina duktiga medarbetare. Vi hade gjort roliga saker
tillsammans men även varit med om tuff motgång då en av våra
kollegor gick ur tiden pga cancer. Vi hade växt till ett oerhört
starkt team. Tillsammans hade vi byggt upp ett så fint apotek och
vi hade så fina kunder och mycket bra legekontor i närheten. Jag
minns att jag blev tårögd när jag skulle lämna det jag tyckte så
mycket om för att ta steget ut i det osäkra. Jag förstod att mina
kollegor kanske hade en tuff tid att gå till mötes med en ny
ledare. Så jag ändrade ledarskap sista månaden för att förbereda
dem på att det förmodligen skulle bli förändringar som de inte
skulle tycka bra om. I efterhand så hade det ju varit bättre för
mig själv att inte vara tuff. Tyvärr är det en uppgift och ansvar
som ingår i rollen som ledare.
Jag minns min tid på Kråkerøy-Fredrikstad som en väldigt fin tid i mitt liv. Jag saknar
mina duktiga kollegor. Och även grannar. Jag hade tur att få
möjlighet att bo i en så fin hybel med så trevlig hyresvärd. Jag
kände mig välkommen. Jag minns glädjen över att ett starkt team kan
nå otroliga resultat. Glädjen över att kunna hjälpa kunder med
läkemedels rådgivning. Det ska vi vara stolta över. Jag saknar
cykel träningen på Elexia. Får se om jag anmäler mig til
Birkebeinerrennet noen gang. Har lyst på Oslo Marathon. Före jul
talade jag med en av mina tidigare kollegor. Samma team är kvar på
Kråkerøy och det var den bästa julklappen jag kunde få. Ett gott
betyg.
Jag var mer norsk än svensk när jag flyttade tillbaka till
Sverige. Jag hade svårt att prata svenska. Det blev kulturkrock.
Jag hade med mig den Norska andan och arbetssättet. Det vill säga
inget av “den svenska flatheten” (jag nämner ej vem som sagt detta,
det är inte jag). Jag upplevde att det är stora skillnader mellan
Sverige och Norge. Det trodde jag inte när jag flyttade dit. När
jag vände tillbaka till Sverige så var den största anledningen att
vara närmare föräldrarna som behövde stöd.
Jag har under hela mitt liv varit väldigt ansvarstagande, förmodligen för att jag är
storasyster. Jag skulle kunna ha tänkt mig att flytta till Oslo och
fortsätta leva där. Det är nämligen mycket goda förbindelser mellan
Oslo och Stockholm. Tillfälligheter visade att jag fick jobb i
Sverige snabbast. Jag hade 6 månaders uppsägningstid. Det är så för
Apotekere. Och det är bra för kunderna, det ger tid att hitta
lämplig ledare till apoteket. Det är ju läkemedel och inte godis vi
säljer. Förstår du inte skillnad på godis och läkemedel då
rekommenderar jag dig att återuppta studier.
I Norge så fick jag uppskattning för mina kunskaper i farmakologi (läran om hur ett
läkemedel, verksam substans, utövar effekt i kroppen). Jag är
legitimerad Apotekare och har Medicine doktorsgrad i farmakologi.
Efter Norge återvände jag till det svenska folkhemmet.
Apoteksmarknaden hade varit i statlig ägo under flera decennier och
var på väg att förbättras. Det är fult att ha kunskap. Helst ska du
säga att du är varuhanterare om du har doktorstitel. Att jag,
tidigare i mitt liv, har valt lägre lön i utbyte mot utbildning är
inte fint nog. Du ska inte visa att du kan något.
Min livsfilosofi är att jag tror gott om människor tills motsatsen är bevisad. När
jag började arbeta i Sverige så förstod jag inte att det finns
medarbetare som vill ta ifrån mig mina titlar. Istället för att se
att min kunskap som någonting som är till stor nytta för kunder som
behöver råd om läkemedelsanvändning. Jag tolkar det som att det är
en kultur som finns kvar sedan statligt ägande. Eller så är det
helt enkelt jantelagen. Den enda lag som inte är nedtecknad i
Sveriges rikes lag, men som i praxis är den mest tillämpade. Det
kanske är något typiskt svenskt?
Jag hade med mig mycket erfarenhet
från Norge som har ett välutvecklat apotekssystem. Jag har byggt
upp två nya apotek för två olika apotekskedjor i Stockholm som inte
har lagts ner. Många nyöppnade apotek är nedlagda och jag ser det
som ett gott betyg att de apotek jag har varit ledare för
fortfarande är i bruk. Jag har med mig mycket kunskap från att vara
chef i Sverige. Jag tror på människans egen förmåga att fatta egna
beslut. Jag blir rädd när företag har kulturer där initiativ och
ansvar ses som negativt. Jag arbetar som Apotekare idag. Jag har
fått inse den tuffa vägen att jag är naiv. Jag kunde aldrig tro att
det skulle vara negativt att ha disputerat i farmakologi. Det som
sågs som en styrka i Norge ses som en nackdel i Sverige. Det
skrämmer mig är att kunder som besöker apotek tror att alla är
apotekare. Receptarie motsvarar Sjuksköterska och Apotekare
motsvarar Läkare med avseende på utbildningens längd och
kunskapsnivå för att göra en begriplig jämförelse. Det bör
poängteras att läkare och apotekare har olika utbildningar, dock
med viss överlappning. Skulle du vilja gå till en läkare för
undersökning som egentligen är sjuksköterska men låtsas vara
läkare? Varför anses det som fult att studera? Jag tror att det
statliga ägandet under decennier har implementerat en kultur där
alla människor ska vara lika. Jag är en stark förespråkare av
jämlikhet men ur ett biologiskt perspektiv. Samhället i dess helhet
vinner på att acceptera att alla människor är olika. Och det är en
mänsklig rättighet. Helsingforskonventionen/deklarationen klargör
en del om mänskliga rättigheter om du vill fördjupa dig i
litteratur. Det här blev många reflektioner och jag tar tacksamt
emot kommentarer. Kom ihåg att använda en vänlig ton för att det
ska kunna vara en konstruktiv diskussion.
Nu ser jag fram emot promenad med Lady!
Stor kram, Anna
And an English translation…
So, the New year has started. In a way , it is an
emotionally charged year. It is 100 years since the First World War
(1914) began. Since I have traveled and have lived in various countries in
Europe, I know that both the First and Second World War has set
deep memories in survivors. There are certainly people who were
born during the First World War, and, in fact have survived two
world wars, and therefore have horrible memories.
Something that do not exist in Sweden are different ceremonies to honor fallen soldiers.
This is very common in Europe. Because Sweden has not been in
war in 200 years, it is understandable that people who have grown up in
Sweden, do not understand the significance of these ceremonies to honor
dead and surviving families. Fallen soldiers who have sacrificed their
lives to preserve their country in peace and stability.
I’m not proud of Sweden’s behavior during World War II where Swedish government allowed Germany to transport ore through Sweden.
Our sister country, Norway, fought valiantly, however .
I have had the incredible opportunity to study in France at the University. It was a bit complicated for me since I had just met a boyfriend . When I returned to Sweden, he had, in turn, a study break and traveled to Spain, Germany and India during a year. We stayed together for 10 years after that.
Anyway, I am grateful to have learned so much about France. During that time
I learnt that the memories of these terrible wars
are still very strong among citizens. I was taught that
the years after the Second World War were incredibly difficult.
Women had been raped by the occupying power. The state cut
women´s hair to indicate that they were traitors who carried
a child from the previously occupying country. These women were excluded
from society and were considered as a great shame. Many trials were held in public.
There were also those who had collaborated with Germany during the war. They were of course naturally convicted of treason. If I remember correctly the real name is fifth columnists . Several years were sacrificed to build a new society where trust in neighbors could prevail.
To prevent something similar to be repeated, the state ‘s obligation (gouvernment)
is to teach history. I think this is a very important topic. I sometimes ask myself,
how is history tought in Germany? Do teachers tell how
Hitler came to power? How strong Nazi movements began to grow in society
during the 1930s. Furthermore, media’s immense importance to Nazism
development. How people were, in a to me, incomprehensible
manner. In breif, I can understand that it might not be so easy to grow up in
Germany today with a history that is difficult to talk about.
My supervisor during my doctoral studies is Jewish. I am
extremely grateful that I was given freedom with responsibility during those years. One of the members of the research group had been involved to save him
by boat from Denmark during World War II. This is true. I read several
books written by Jewish authors during the doctoral studies. Among
another, books by the author Paul Auster; the book ” The man without destiny ” written by Imre Kertész . If you do not have anything to read these days off, I recommend
” The Man from Beijing” by Henning Mankell . Time heals all wounds, sometimes, as
the book describes. Here, research is needed . Those who have experienced horror and terror find it difficult to emotionally reach peace agreements. Research is needed to
understand how to prevent retaliation(s).
When I lived in France, I had the opportunity to study French history,
art, cinéma (bio) , literature and so forth. This has enriched my life
to have a humanitarian view. I was lucky that I got to stay at with a very
nice French family. I learned the French cuisine that is as much
more than fresh, and good ingredients. It’s a lifestyle. France
is a very diplomatic and strong country. The younger generation
is more open to English. However, French is, in my ears, still
the most beautiful language I know.
Furthermore , I am also very grateful to have had the opportunity to work and live in Norway. I worked in Norway for almost four years . It gave me a chance to heal wounds
from my past relationship and it’s pretty dramatic breakup
from my boyfriend. To conclude, men are stronger than woman.
When I left Norway,I was very sad. I somehow felt that I
betrayed my talented staff . We had done amazing things
together, such as traveling, but we had also been through a tough setback when one of our
colleagues passed away due to cancer. We had grown to an enormously
strong team. Together, we had built up such a fine pharmacy, and
we had such nice customers and very caring Doctor´s office nearby. I
remember I was teary-eyed when I left, I thought much
about to a step into uncertainty. I understood that my
colleagues might face a tough time meeting a new
leader. So I changed leadership the last month to prepare
for changes they might not like. In retrospect, it would have been better for
myself not being tough. Unfortunately, it is a duty and a responsibility
as a leader.
I remember my time at Kråkerøy – Fredrikstad as a very nice time in my life. I miss
my talented colleagues. And neighbors. I was lucky to get the
opportunity to live in such a fine “hybel” (this is something typical for Norway) with such a nice landlord. I felt welcome. I remember the joy of being part of a strong team, and we
achieved incredible results. The joy of being able to help customers with
drug counseling, something we can be very proud of. I miss
bicycle training at Elexia. We’ll see if I register to
Birkebeinerrennet sometime. Oslo Marathon tempts me. Before Christmas,
I spoke with one of my former colleagues. The same team, as when I worked at Kråkerøy, is still keeping together. That was the best Christmas present I could get. A good
rating.
I was more Norwegian than Swedish when I moved back to
Sweden. I had trouble talking Swedish. It was definetly a culture shock.
I brought the Norwegian spirit and approach with me. Namely,
none of the “Swedish indulgence ” (I don´t mention who has said this,
it’s not me). I felt that there are large differences between
Sweden and Norway. I did not believe that at the time I moved there. The major reason why I returned to Sweden was to be closer to my parents who needed support.
I have during all my whole life been very responsible, probably because I’m
big sister. At the time, I considered to move to Oslo and
continue to live there. There are very good relations between
Oslo and Stockholm. Easy to travel to my parents. However, coincidences showed that I got a job in Sweden fastest. I had 6 months notice. It is so when you are
Apotekere. This is good for the customers, it gives you time to find a
suitable leader for the pharmacy and colleagus . It is medicine and not candy we
sell. If you don´t see a difference between candy and medicines,
I recommend you to resume studies.
In Norway, I received appreciation for my knowledge in pharmacology (how an active substance exerts its effect in the body) . I am a
Certified Pharmacist and have a Doctoral degree in pharmacology.
After Norway, I returned to the Swedish “welfare state” (very difficult to translate).
The pharmacy market had been gouvernmental during several decades and
were beginning to improve. In Sweden it is no good to have knowledge. Ideally, you
have to make up a story if you have a medical doctoral degree. After university studies, I chose a lower salary in exchange for doctoral training. You should not mention that you have a university degree to be accepted by society.
My philosophy of life is that I think nicely of people until proven otherwise. When
I started to work in Sweden, I did not understand that there are
employees who want to take away my titles. Instead of seeing
my knowledge in pharmacology as something that is of great benefit to customers, I am not allowed to give advice about drugs. I suppose this is
a culture that remains since state ownership. Or it is
simply “Jante law” ? . The only law that is not written in
Swedish law, but which in practice is the most widely applied. This is
perhaps something typically Swedish ?
I had with me a lot of experience from Norway who has a developed pharmacy system. I have built two new pharmacies for two different pharmacy chains in Stockholm that are not have closed down. Many newly opened pharmacies are closed, and I see it
as a good mark that the the pharmacies I have been the leader of are
still in use. Today, I have a lot of knowledge from being
manager in Sweden. I believe in people’s own ability to make their own
decisions. I get scared when companies have cultures where initiative and
responsibility is considered as negative.
Today, I work as a Pharmacist. I had to realize the hard way that I am naive. I cannot understand why it is considered as negative to have a doctoral degree in pharmacology. This was seen as a strength in Norway, but as a disadvantage in Sweden .
It scares me that customers who visit pharmacies believe that everyone is
pharmacists. Receptarie corresponds Nurse and Pharmacist
corresponds Physicians with respect to years to study and
knowledge, for making an intelligible comparison. It should however be
pointed out that doctors and pharmacists have different educations, but with
some overlapping.
To make it understandable; would you like to go to a doctor for
opinion who is a nurse but pretends to be
doctor ? Why is it considered bad to study? Maybe, it is the
State ownership, that for decades have implemented a culture where
all people should be equal. I am a strong defender of
equality, but from a biological point of view. Society as a whole
wins to accept that everyone is different. And it is a
human right. Helsinki Convention / Declaration clarifiy
some human rights if you would like to immerse yourself in
literature. These are many reflections, and I gratefully would like to
recieve comments. Please, remember to use a friendly tone to obtain a constructive discussion .
Now, I look forward to a nice walk with sweet Lady!
A big hug,
Anna
